genuslinsen

Jag vet inte om jag är helt ovanlig som känner såhär eller om någon delar min upplevelse av kärlek/sexualitet. Just nu känner jag absolut ingenting, känner mig som en helt asexuell person. Enda anledningen till att jag känner att jag vill träffa någon man någon gång framöver är att jag vill ha fler barn. Förvisso har jag en ett-åring och ammar fortfarande. Kanske kan det avtrubba sexualiteten lite. Det är konstigt med sex för mig. Jag har sällan känt mig sugen på sex. Upphetsad eller kåt (usch tycker ordet känns äckligt!). Däremot kan jag bli upphetsad och tycka det är härligt, skönt och underbart under tiden. Men sällan från början. Det kan förstås ha berott på min relation. Men jag tror framförallt att det beror på mitt förhållande till min egen kropp och min egen sexualitet. Jag har aldrig haft en relation till mitt kön. Allt där nere har hetat stjärten sen jag var liten. Jag kan inte komma ihåg att jag nånsin har tagit mig själv där. När jag fick min mens hittade jag hålet där tampongen skulle in. Men annars visste jag ingenting. Jag brydde mig inte heller. Jag var aldrig nyfiken på sex. Förstod inte varför det var så spännande och varför man skulle ha gjort det och det. Sanning och konsvens på nån övernattning i 6an var som en mardröm. Jag låg i min sovsäck och låtsades sova medan de andra i klassen satt i ring och utmanade varandra med frågor. Jag var helt utanför den gemenskapen. Förstod inte vad som triggade de andra.

Som vuxen nu tycker jag rent intellektuellt att förhållandet till sin kropp och sitt kön är jätteviktig. Jag kallar min dotters kön för snippa och kommer inte negga henne för att hon utforskar och undersöker sin kropp. Men jag känner mig väldigt osexuell, just nu. Jag kan bli stött av mina vänner som pratar om hur många sexpartner de har haft och som singlar ligger-runt överallt. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag känner att jag ser ner på deras sätt, för jag vill ju tycka att tjejer lika väl som killar ska få leva livet och testa och utforska. Det skrämmer mig för jag kan inte tänka mig själv ens hamna i en sån situation. Jag skulle aldrig kunna ha sex med någon utan att känna något mer. Att bli kär eller tänka mig själv tillsammans med den personen i en relation. Det är för mig så främmande.

Min relation till kärlek är också komplex och vriden. Jag har sen jag var 5 år fått uppfattningen att kärlek är något fult. På dagis hånglade vi alltid i garderoben, jättehärligt och mysigt - som jag kommer ihåg det. Men nånting måste ha hänt där. Jag kommer ihåg att mamma skojade och sa att "hihi, --- är kär i ---". Jag fick uppfattningen att det var något fult att vara kär. Jag kände mig retad. Kände mig kränkt i min person. Jag såg aldrig nån kärlek mellan mina föräldrar, såg aldrig några relationer som var kärleksfulla. När någon pussades eller hånglade på tv bytte föräldrarna kanal - fast jag var 12-13 år. Jag tror allt detta har stört min uppfattning av kärlek och sexualitet. Jag har trott att det är dåligt med kärlek. Framför allt har jag trott att jag är för dålig för att nån nånsin ska bli kär i mig. Jag kommer ihåg en gång på högstadiet när en kille som jag var hemligt kär i flera år kramade mig helt plötsligt. Jag blev helt stel och fattade ingenting. Blev förskräckt och slutade vara kär i honom efter det, tror jag.

Usch, känns inte som det är så konstigt att jag har den här relationen till både kärlek och sexualitet. Det är för mig en gåta hur jag helt plötsligt hamnade i en relation och älskade en kille och litade på honom från första stund. Och vi fick barn tillsammans. Det är jag underbart lycklig över. Men hur jag nånsin kommer hamna i en relation igen, det vet jag inte...

Var ute för en gångs skull igårkväll. Blev då påmind om det allmänna kladdandet som är ute på krogen. Alla är berusade och personligheterna blir lite mer än vanligt. Förresten vet jag inte om alla är fulla. Bara det faktum att de flesta är fulla gör att man kan vara lite mer galen, utagerande och porra sig utan att det är något konstigt. Jag var inte full, hade bara några glas vin i kroppen och blev spiknykter när vi väntade i kön in. Jag lyckades ändå koppla bort lite och dansa och bara ha kul med vännerna. Fick ibland konstiga moments - nu står jag här alldeles stilla och betraktar världen runt omkring mig. Kände att jag inte ville vara där, inte uppklädd, högklackad, sminkad och fixad och låta mig vara ett objekt fritt att kladda på. Jag blev då stillastående mitt i det gungande havet av dansande ungdomar. I den allmänna trängseln blev könsrollerna synliga. Dreggiga, flottiga, öldrickande grabbar som letade efter ragg och försökte dansa fram till nån utmanande uppklädd brud, villig att bjuda sin kropp till allmänheten. Självklart generaliserar jag, för det fanns nog fler varationer inom könen också självklart. Men genuslinsen letar alltid genusproblematik...

Det är inte ett sätt för mig att träffa en kille. Att starta en relation utifrån ren attraktion, det tror jag inte på. Det har jag erfarenhet av. Konstigt nog blev det ju ändå på ett sätt en fullträff eftersom vi ju föll för varandra och höll ihop i några år. Men nackdelen var att attraktionen vilseledde mig att tro att jag var kär. Jag ville ha sex med honom men tyckte samtidigt han var blåst, hade konstiga kläder och en livsstil som inte lockade mig. När jag hade tagit mig förbi den krisen och blivit ihop tyckte jag ju också om honom. Men det var tydligt när den första förälskelsen börjadee ebba ut och attraktionen inte kunde driva relationen ensam, då gick det inte så bra... Jag vill träffa någon såklart, jag vill ha en familj och flera barn, så det är självklart. Men helt desperat är jag inte och den här gången vet jag vad jag vill med min relation och vilka egenskaper jag värdesätter hos min gframtida pojkvän.

Vi diskuterade mycket. Eller diskuterade är väl fel ord att använda. För defenitionen för diskussion är enligt mig att båda/alla inblandade framför sina åsikter och att man kompromissar fram en gemensam lösning eller enas om sin oenighet. I vårt fall lärde sig min kille veta rätt tidigt att jag var glad och nöjd när han 1. höll med mig, 2. gillade mina idéer. Men så var det egentligen inte, för ville jag skapa en diskussion kring något eller öppna för ett meningsutbyte, så fick jag aldrig någon respons. Där i låg min egen förnekelse. För jag ville gärna se att vi hade det bra, tyckte till och med att vi hade det bra. Men i diskussioner orkade jag sällan vänta på hans svar, för kom det nåt så var det "vet inte". Och "vet inte" hatar jag att höra som svar, särskilt gång på gång.

Så jag lärde mig att lägga orden i munnen på honom, tycker du såhär eller såhär ungefär. För min förmåga att uttrycka mig översteg vida hans, vilket inte är så konstigt när han aldrig fått någon träning i det... När jag framförde mina argument, meningar så tyckte han alltid att det var så bra och vi tycker samma liksom. Men hade han egentligen några åsikter om något? Jo, såklart han hade, men vi kunde inte föra diskussioner på den nivån att det gav mig något. Det insåg jag senare när bitterfittan i mig hade grott tillräckligt länge.

Jag ville ha en partner som kunde ge och ta, att stötta varandra i med- och motgångar. Här var det jag som stod för intellektet. Men också för styrkan. Det var jag som fick vara den starka hela tiden. Även under graviditeten och förlossningen fick jag vara den starka som peppade honom att orka. Självklart fanns han för mig många gånger, grät jag så tröstade han. Men han lärde sig aldrig förstå mitt mående utan att jag uttryckligen skrattade eller grät eller skrek. Om jag berättade att jag grubblade på nånting och kände oro och ledsamhet över något, förstod han det, där och då. Men om jag inte uttryckte mina känslor rent minmässigt, såg han mig inte. Då var allt bra. Då kunde han gärna tycka synd om sig själv som var man och hade så stor sexlust. Och var det inte ganska länge sen vi hade sex? Kanske om man har tur kan man få sig nåt? Väldigt avtändande resonemang för mig...

Den okunskap jag möter omkring mig varje dag föder bitterhet. Fasen, ju bittrare och mer cynisk jag blir ju mer hårddrar jag mina argument, vilket får människor att tycka jag är extrem och jobbig att vara med pga av mina extrema åsikter. Blir så trött på att människor i princip fattar ännu mindre när jag lägger fram argument och försöker koppla bemötandet av små barn med hur vi behandlar och uppfattar varandra som vuxna.

Varför slutar jag inte förvånas över människors okunskap? De säger att de tycker det är viktigt med genusperspektiv och att tänka på hur man bemöter barn som lärare. I nästa andetag säger samma person att hon aldrig skulle kunna låta bli att vilja klä sin dotter i klänningar och att fixa håret, och "hade jag en pojke skulle han få ha en rockig, tuff stil med rutig skjorta"... Förstår man innebörden i ett genusperspektiv då? Att kunna koppla samman ojämställheten bland vuxna människor och sättet man bemöter barn och gör kön redan från ung ålder, det är väl det som är att vara genusmedveten? Hallå, wake up, liksom...

Moderna människor verkar hävda att sexuell läggning föds man med. Stämmer det? Jag tänker såhär, är inte kärleken gränslös? Borde den inte vara gränslös för alla människor om vi vågade vara tillräckligt öppna och normbrytande. Jag menar, jag har alltid sett mig som vanlig hetro. Attraheras av män för det är vad jag trott är det ämnade för mig, som kvinna. Men senaste åren när jag vidgat mina vyer och mer och mer lärt mig tänka outside the box. Skulle inte jag kunna bli kär i vilken människa som helst, med vilket kön som helst, om jag bara tillät mig våga? Säger inte vissa feminister som t ex Gudrun Schyman något liknande? Är det så konstigt egentligen om kärleken vore gränslös? Det som skiljer män från kvinnor är ett könsorgan, inte mycket mer. Är det egentligen könet man attraheras av? Eller är det personen?

Kanske är det enklast att 'vara' hetro. Det är normen och genom att vara ett par av man/kvinna blir fortplantningen enkel (i de flesta fall). Många ser skaffa barn som en stor del av meningen med livet och jag kan lätt hålla med. Det blir bra mycket enklare att skaffa barn i ett hetroförhållande. Ibland tänker jag att mina hormoner, min starka önskan om barn, drev mig bortom sunt förnuft när jag väl hade en man. Jag förnekade att det inte var rätt person, trodde allt stämde, att det skulle vara så resten av livet. Jag hade fel. Men en underbar unge blev det och det kommer jag aldrig ångra!

Jag undrar om det finns kriterier för när man är förälder? När är man mamma, när är man pappa? Handlar det bara om det genetiska nedärvda dna:t? Jag tycker inte det. Min kille var besviken i början att han inte fick mer uppskattning för sin papparoll. Ibland givetvis med rätta tycker jag, för omgivningen tycks bara tro att mamman är den som är kompetent nog att hålla i bebisen, byta blöjor, kläder osv. Men många gånger tyckte jag han feltolkade sin omgivning. För de visste allihop att han var pappan, rent genetiskt. Men hade han visat att han var pappan? Hade han någonsin sagt något om sitt barn, vetat hur hon sovit/ätit/bajsat? Hade han stått beredd att fånga upp en ledsen bebis som inte ville ligga i famnen på någon skum släkting som luktade okänt och pratade larvigt? Nej, nej, nej. Faktum var att han aldrig gjorde det. Han har fortfarande inte tagit sin papparoll på allvar. Det gör mig förbannad att han likväl är pappa, även när han är en dålig pappa. Det kan till och med göra mig jävligt bitter att tänka att han får ha den fina titeln pappa, och ändå skita fullständigt i sitt barn. Leva sitt liv där hemma, träna, festa, umgås med kompisar och ta sovmorgon alla dagar. Här är mamman som har ungefär samma titel, men som drar hela lasset själv. Det är självvalt, självklart är det det. Och jag mår så mycket bättre utan honom. Men bitterheten finns där ibland när jag tänker på att rent formmässigt har han samma status som jag, förälder. Han är pappan och jag är mamman. Vem är föräldern som tar sitt föräldraskap på allvar?

---

Vill bara säga att den här anonyma bloggen känns som min ventil jag behövde. Nu kan jag vara hur cynisk och bitter jag vill. Ingen tar skada och jag mår bättre i vardagen. Slipper gå runt och vara småsur eller bitter.

Han var min tränare. Nåt över 50 år (jag ca 20). Han kom hem till mig på gården och hjälpte mig. (Jag skriver inte ut vilken träningform eftersom jag vill vara lite hemlig). Till en början var han saklig och gav goda råd. Han var tuff och hård och röt ibland ganska hårt. Någon gång grät jag, för att jag tyckte det var för svårt. Konstigt nog råkade vi alltid vara ensamma han och jag. Han tjatade på mig att jag skulle komma hem till honom och träna eftersom han hade bättre möjligheter. Eftersom han var en manipulativ jävel så lät han mig tro att jag var usel utan hans hjälp, så jag åkte dit.

Det första som fick mig att reagera på att han kanske var konstig eller att han kanske hade luriga planer var att han började komma för tidigt varje gång. Vi hade en ganska öppen jargong och pratade ganska flirtigt, kanske någon skulle säga. När jag påpekade att han kom för tidigt hela tiden sa han att han blev så glad av att se mig, att det var roligt att vara med mig. Ju längre tiden gick, ju mer pratade han om mig och mitt utseende och mindre om träningen och hur jag skulle göra. Han kommenterade hur mina ben såg ut i de taighta byxorna. Hur fint det var att se mig le osv.

I bilen mellan träningen och hemma drog han läskiga skämt om att vi skulle sticka iväg bara vi två och ta en öl och ta in på hotell. Jag bara skrattade lite och avböjde. Jag förstod inte vad som höll på att hända. För jag sa aldrig ifrån på riktigt. På något sätt var jag för nyfiken för att berätta för någon, jag ville se vad som skulle hända. Testa om han skulle vara så ful att han gick hela vägen. Då skulle jag fasen ha något att berätta, något att sätta dit honom för. Samtidigt som jag blev äcklad av det han sa och det han skickade på sms, så tyckte jag det var spännande. Samtidigt skämdes jag något enormt, de här tankarna som låter så ologiska i sådana sammanhang som "tänk om det är mitt fel?", "tänk om jag bjuder in till det?" kom ändå upp. Antagligen var de tankarna roten till att jag inte vågade berätta.

Skammen över att min mammas bästa kompis man trackaserade mig sexuellt var stor. Det slutade aldrig med något fysiskt som tur är. Mer än smekningar och en hård kram som skrämde mig något enomt. När han drog mig intill sig och kramade mig sådär hårt, då kände jag hur stark han var. Jag blev livrädd, för där var jag ensam hemma hos honom, med honom, som utan vidare skulle kunna våldta mig om han hade varit tillräckligt uppe i varv. Jag skrek släpp, jag kände mig riktigt obekväm, han släppte inte genast, men han släppte mig som tur var. Vid den tiden träffade jag min kille och lyckades dra mig ur de där träningarna. Jag förstod att jag klarade mig själv, utan hans hjälp. Sista gången jag var hos honom kommer jag ihåg, förutom den läskiga kramen, att jag tjöt när jag tränade. Jag förstod inte varför, men förstår nu att det var en reaktion på hur jobbigt det var att vara med honom. Hur dåligt han fick mig att må med sin ständiga objektifiering av min kropp. Det var hemskt att bara uppskattas för utseendet, och det är vardag för många tjejer. Blääää!

Varför är det så svårt att förklara för människor att det är norm att vara man i dagens samhälle. Varför ser de inte när man säger att de flesta bok-/filmfigurer är av manligt kön, de allra flesta barnsångerna är det han eller möjligtvis den. Jag blev lite glad häromdagen när jag såg att "En elefant balanserade" var hon. Men sen kom bitterfittan i mig fram och sa att det är kvinnligt att gå på lina, så det gör inte män, därför är det hon. Där dansar elefanterna fram på linan med ett litet nätt paraply, oj oj så gulligt det blev. Not. Där blev jag lite sur. I en bildersångbok jag har till mitt barn är det uteslutande han/den i alla sånger, jag byter ut de flesta till den och några av dem till hon för att göra båda könen lika mycket använda i den utsträckning det går. I leken med gosedjuren och dockan får de turas om att vara modiga, rädda, busiga och lugna. Dockan är absolut inte en bebis som måste skötas om. När någon säger det, säger jag ifrån. Dockan är en kompis som liknar henne själv, den är rolig att leka med och mysig att krama och pussa på.

Min morsa som håller med i det mesta jag skrivit på min personliga blogg och som stått upp för kvinnosaksfrågor hela sitt liv. Hennes dotter går och blir den tjejen som lever för andra, ständigt ställer upp, har sugig självkänsla och tycker hon är tjock sen 12årsåldern. Hennes dotter har inget namn på sitt kön, tror att allt är stjärten. Men det är också hennes dotter som inte förstod varför de andra tjejerna hade BH eller rakade sig på kroppen när de var 13 år. "Va har man hår på benen?" liksom. Det är också hennes dotter som vägrar lägga upp sig för första bästa kille och 'sparar' oskulden tills hon är 20. Men det är väl inte så det ska vara heller. Att man avstår sex för att fina flickor har inte sex. Det är 70tals-feministens dotter som inte vill suga av killen när han trycker ner huvudet på henne, men som sen gör det äcklat för att hon vill göra honom glad och nöjd. Det är hon som står där med maten fixad varje dag när han kommer hem från jobbet. Som väntar hemma när han är iväg och festar, tränar, jobbar. Fattar ni att jag blev bitter när jag insåg vad jag hamnat i????

Kom till en insikt inatt när jag grubblade. Anledning till att jag bryr mig och är nyfiken när vänner/bekanta får barn vilket kön det har, det har enbart att göra med mina fördomar mot vilka misstag de kommer göra i sitt föräldraskap. Jaha, nu blir det prinsessmamman som gör sitt barn till ett objekt och duktiga flickan. Eller jaha, nu blir det tuffa killen här som ska vara matcho och stark och häftig. Det skrämmer mig att t o m mina närmaste vänner hamnar i de här föräldrarollerna. Själv brydde jag mig inte nämnvärt om könet på mitt barn, men är så lycklig över min friska, glada dotter.

Riktigt less på mig själv, kände jag mig förut idag, när jag mot mina principer och mot min egentliga vilja tjatade på mitt ex att han skulle stanna på mat. Herregud, är man 26 år kan man väl sköta sitt eget födointag? Nä, inte så vidare värst, och det vet jag ju. Så som vanligt trugade jag och frågade några extra gånger om han inte ville ha mat. Efteråt kommer ångesten och skammen, jag skulle ju inte ta den rollen. Nej, det är lättare sagt än gjort. Det sitter djupt. Helt omedvetet och ändå så jävla medvetet. Det är ju min medvetenhet som gör mig så bitter, att jag ser mina "fel" redan innan de är gjorda och ändå kommer de. Att finnas till hands, passa upp och stå redo att behaga, det är sånt jag har sett som mitt personliga uppdrag så länge jag kan minnas. Hur stor medvetenhet som helst kan inte ändra på det på en gång...

Strosar runt i mataffären och handlar lite häromdagen. När det blir trångt på ett ställe och jag säger "ursäkta, får man komma förbi?", utbrister tanten: "såklart, här får alla fina små prinsar passera". Jasså du, tänker jag, idag fick hon va prins. Ja, hellre det än prinsessa, det ordet hatar jag. Det är förknippat med så många egenskaper som jag inte vill förstärka.

Är det inte sjukt, så säg, att man ska behöva dölja sin identitet för att man känner sig tjatig i sin egen blogg. Att ens egna vänner inte orkar med ens tjat om genus hit och feminism dit. När de dessutom inte fattar nånting efter sisådär 100 liknande inlägg, då blir man lite smått bitter och less. Här kommer bitterfittan med genuslinserna på varje dag. Ta på er era genusglasögon eller genuslinser, så får ni se hur orättvist det är varje dag!