Bitter och uppgiven
Riktigt less på mig själv, kände jag mig förut idag, när jag mot mina principer och mot min egentliga vilja tjatade på mitt ex att han skulle stanna på mat. Herregud, är man 26 år kan man väl sköta sitt eget födointag? Nä, inte så vidare värst, och det vet jag ju. Så som vanligt trugade jag och frågade några extra gånger om han inte ville ha mat. Efteråt kommer ångesten och skammen, jag skulle ju inte ta den rollen. Nej, det är lättare sagt än gjort. Det sitter djupt. Helt omedvetet och ändå så jävla medvetet. Det är ju min medvetenhet som gör mig så bitter, att jag ser mina "fel" redan innan de är gjorda och ändå kommer de. Att finnas till hands, passa upp och stå redo att behaga, det är sånt jag har sett som mitt personliga uppdrag så länge jag kan minnas. Hur stor medvetenhet som helst kan inte ändra på det på en gång...
Kommentarer
Postat av: moamarie
Det är en bra början att du vet om att du passar upp för mycket. Medvetenhet är alltid första steget, även om det just nu gör dig bitter så innebär det ju att du kommer våga förändras så sakta. Bli sedan inte arg på dig själv för att du gör fel, tänk istället att du bara försöker att inte göra det nästa gång. En massa ångest hjälper inte.
Din blogg är riktigt fin så här långt, du skriver bra!
Trackback
