Sexualitet
Jag vet inte om jag är helt ovanlig som känner såhär eller om någon delar min upplevelse av kärlek/sexualitet. Just nu känner jag absolut ingenting, känner mig som en helt asexuell person. Enda anledningen till att jag känner att jag vill träffa någon man någon gång framöver är att jag vill ha fler barn. Förvisso har jag en ett-åring och ammar fortfarande. Kanske kan det avtrubba sexualiteten lite. Det är konstigt med sex för mig. Jag har sällan känt mig sugen på sex. Upphetsad eller kåt (usch tycker ordet känns äckligt!). Däremot kan jag bli upphetsad och tycka det är härligt, skönt och underbart under tiden. Men sällan från början. Det kan förstås ha berott på min relation. Men jag tror framförallt att det beror på mitt förhållande till min egen kropp och min egen sexualitet. Jag har aldrig haft en relation till mitt kön. Allt där nere har hetat stjärten sen jag var liten. Jag kan inte komma ihåg att jag nånsin har tagit mig själv där. När jag fick min mens hittade jag hålet där tampongen skulle in. Men annars visste jag ingenting. Jag brydde mig inte heller. Jag var aldrig nyfiken på sex. Förstod inte varför det var så spännande och varför man skulle ha gjort det och det. Sanning och konsvens på nån övernattning i 6an var som en mardröm. Jag låg i min sovsäck och låtsades sova medan de andra i klassen satt i ring och utmanade varandra med frågor. Jag var helt utanför den gemenskapen. Förstod inte vad som triggade de andra.
Som vuxen nu tycker jag rent intellektuellt att förhållandet till sin kropp och sitt kön är jätteviktig. Jag kallar min dotters kön för snippa och kommer inte negga henne för att hon utforskar och undersöker sin kropp. Men jag känner mig väldigt osexuell, just nu. Jag kan bli stött av mina vänner som pratar om hur många sexpartner de har haft och som singlar ligger-runt överallt. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag känner att jag ser ner på deras sätt, för jag vill ju tycka att tjejer lika väl som killar ska få leva livet och testa och utforska. Det skrämmer mig för jag kan inte tänka mig själv ens hamna i en sån situation. Jag skulle aldrig kunna ha sex med någon utan att känna något mer. Att bli kär eller tänka mig själv tillsammans med den personen i en relation. Det är för mig så främmande.
Min relation till kärlek är också komplex och vriden. Jag har sen jag var 5 år fått uppfattningen att kärlek är något fult. På dagis hånglade vi alltid i garderoben, jättehärligt och mysigt - som jag kommer ihåg det. Men nånting måste ha hänt där. Jag kommer ihåg att mamma skojade och sa att "hihi, --- är kär i ---". Jag fick uppfattningen att det var något fult att vara kär. Jag kände mig retad. Kände mig kränkt i min person. Jag såg aldrig nån kärlek mellan mina föräldrar, såg aldrig några relationer som var kärleksfulla. När någon pussades eller hånglade på tv bytte föräldrarna kanal - fast jag var 12-13 år. Jag tror allt detta har stört min uppfattning av kärlek och sexualitet. Jag har trott att det är dåligt med kärlek. Framför allt har jag trott att jag är för dålig för att nån nånsin ska bli kär i mig. Jag kommer ihåg en gång på högstadiet när en kille som jag var hemligt kär i flera år kramade mig helt plötsligt. Jag blev helt stel och fattade ingenting. Blev förskräckt och slutade vara kär i honom efter det, tror jag.
Usch, känns inte som det är så konstigt att jag har den här relationen till både kärlek och sexualitet. Det är för mig en gåta hur jag helt plötsligt hamnade i en relation och älskade en kille och litade på honom från första stund. Och vi fick barn tillsammans. Det är jag underbart lycklig över. Men hur jag nånsin kommer hamna i en relation igen, det vet jag inte...
Som vuxen nu tycker jag rent intellektuellt att förhållandet till sin kropp och sitt kön är jätteviktig. Jag kallar min dotters kön för snippa och kommer inte negga henne för att hon utforskar och undersöker sin kropp. Men jag känner mig väldigt osexuell, just nu. Jag kan bli stött av mina vänner som pratar om hur många sexpartner de har haft och som singlar ligger-runt överallt. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag känner att jag ser ner på deras sätt, för jag vill ju tycka att tjejer lika väl som killar ska få leva livet och testa och utforska. Det skrämmer mig för jag kan inte tänka mig själv ens hamna i en sån situation. Jag skulle aldrig kunna ha sex med någon utan att känna något mer. Att bli kär eller tänka mig själv tillsammans med den personen i en relation. Det är för mig så främmande.
Min relation till kärlek är också komplex och vriden. Jag har sen jag var 5 år fått uppfattningen att kärlek är något fult. På dagis hånglade vi alltid i garderoben, jättehärligt och mysigt - som jag kommer ihåg det. Men nånting måste ha hänt där. Jag kommer ihåg att mamma skojade och sa att "hihi, --- är kär i ---". Jag fick uppfattningen att det var något fult att vara kär. Jag kände mig retad. Kände mig kränkt i min person. Jag såg aldrig nån kärlek mellan mina föräldrar, såg aldrig några relationer som var kärleksfulla. När någon pussades eller hånglade på tv bytte föräldrarna kanal - fast jag var 12-13 år. Jag tror allt detta har stört min uppfattning av kärlek och sexualitet. Jag har trott att det är dåligt med kärlek. Framför allt har jag trott att jag är för dålig för att nån nånsin ska bli kär i mig. Jag kommer ihåg en gång på högstadiet när en kille som jag var hemligt kär i flera år kramade mig helt plötsligt. Jag blev helt stel och fattade ingenting. Blev förskräckt och slutade vara kär i honom efter det, tror jag.
Usch, känns inte som det är så konstigt att jag har den här relationen till både kärlek och sexualitet. Det är för mig en gåta hur jag helt plötsligt hamnade i en relation och älskade en kille och litade på honom från första stund. Och vi fick barn tillsammans. Det är jag underbart lycklig över. Men hur jag nånsin kommer hamna i en relation igen, det vet jag inte...
