Sexualitet
Som vuxen nu tycker jag rent intellektuellt att förhållandet till sin kropp och sitt kön är jätteviktig. Jag kallar min dotters kön för snippa och kommer inte negga henne för att hon utforskar och undersöker sin kropp. Men jag känner mig väldigt osexuell, just nu. Jag kan bli stött av mina vänner som pratar om hur många sexpartner de har haft och som singlar ligger-runt överallt. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag känner att jag ser ner på deras sätt, för jag vill ju tycka att tjejer lika väl som killar ska få leva livet och testa och utforska. Det skrämmer mig för jag kan inte tänka mig själv ens hamna i en sån situation. Jag skulle aldrig kunna ha sex med någon utan att känna något mer. Att bli kär eller tänka mig själv tillsammans med den personen i en relation. Det är för mig så främmande.
Min relation till kärlek är också komplex och vriden. Jag har sen jag var 5 år fått uppfattningen att kärlek är något fult. På dagis hånglade vi alltid i garderoben, jättehärligt och mysigt - som jag kommer ihåg det. Men nånting måste ha hänt där. Jag kommer ihåg att mamma skojade och sa att "hihi, --- är kär i ---". Jag fick uppfattningen att det var något fult att vara kär. Jag kände mig retad. Kände mig kränkt i min person. Jag såg aldrig nån kärlek mellan mina föräldrar, såg aldrig några relationer som var kärleksfulla. När någon pussades eller hånglade på tv bytte föräldrarna kanal - fast jag var 12-13 år. Jag tror allt detta har stört min uppfattning av kärlek och sexualitet. Jag har trott att det är dåligt med kärlek. Framför allt har jag trott att jag är för dålig för att nån nånsin ska bli kär i mig. Jag kommer ihåg en gång på högstadiet när en kille som jag var hemligt kär i flera år kramade mig helt plötsligt. Jag blev helt stel och fattade ingenting. Blev förskräckt och slutade vara kär i honom efter det, tror jag.
Usch, känns inte som det är så konstigt att jag har den här relationen till både kärlek och sexualitet. Det är för mig en gåta hur jag helt plötsligt hamnade i en relation och älskade en kille och litade på honom från första stund. Och vi fick barn tillsammans. Det är jag underbart lycklig över. Men hur jag nånsin kommer hamna i en relation igen, det vet jag inte...
Bitterfittan analyserar
Varför är bitter i princip det värsta man kan vara? Är inte bitter en känsla som de andra, glad, ledsen, arg, förtvivlad, upprörd, lycklig eller bitter. Varför säger folk ibland "varför är hon så jävla bitter?"? Säger de om någon annan "varför är hon så jävla glad"? Med missunnsamhet i rösten. Gammal och bitter är fult att vara tydligen. Tänk om man är ung och känner sig bitter då? En expert berättade för mig att sina känslor kan man inte hjälpa, man kan inte säga till någon att bli glad eller sluta deppa eller nåt sånt. Men sina tankar kan man jobba med och förändra. Det är på det sättet man kan komma åt att förändra sina känslor. Tänker man till exempel att "fan vad jag är värdelös" så är det inte så konstigt om man känner sig värdelös sen. Tänker man istället "fan vad jag är bra, ingen är som jag och jag duger som jag är" så är chansen större att man känner sig bättre.
Bitterheten i bitterfittan är något som byggs upp under lång tid. En känsla av att bli förfördelad, förödmjukad, objektifierad och intryckt i en könsroll som är steroetyp och nedvärderande. Det är det som har gjort mig bitter, i min analys. Att sen ta sig ur den känslan, det kan ta ett tag. En god förutsättning för att ta sig ur den onda cirkeln var för mig att bryta upp från min sambo. Tiden efter uppbrottet var tung och depressionen var nära. Med hjälp av samtalsstöd, en stöttande familj och tid har den uppgivna bitterfittan börjat se ljus. Livet är inte alltigenom mörkt och värdelöst.
Den tunga insikten jag kommit till i den här krisen i livet, det är att det finns faktiskt mer eller mindre intelligenta människor. Det finns människor som reflekterar och analyserar och drar slutsatser, och det finns de som inte gör det. Tung insikt för mig...
Är kärleken socialiserad eller medfödd?
Kanske är det enklast att 'vara' hetro. Det är normen och genom att vara ett par av man/kvinna blir fortplantningen enkel (i de flesta fall). Många ser skaffa barn som en stor del av meningen med livet och jag kan lätt hålla med. Det blir bra mycket enklare att skaffa barn i ett hetroförhållande. Ibland tänker jag att mina hormoner, min starka önskan om barn, drev mig bortom sunt förnuft när jag väl hade en man. Jag förnekade att det inte var rätt person, trodde allt stämde, att det skulle vara så resten av livet. Jag hade fel. Men en underbar unge blev det och det kommer jag aldrig ångra!
