Bitter och uppgiven
Riktigt less på mig själv, kände jag mig förut idag, när jag mot mina principer och mot min egentliga vilja tjatade på mitt ex att han skulle stanna på mat. Herregud, är man 26 år kan man väl sköta sitt eget födointag? Nä, inte så vidare värst, och det vet jag ju. Så som vanligt trugade jag och frågade några extra gånger om han inte ville ha mat. Efteråt kommer ångesten och skammen, jag skulle ju inte ta den rollen. Nej, det är lättare sagt än gjort. Det sitter djupt. Helt omedvetet och ändå så jävla medvetet. Det är ju min medvetenhet som gör mig så bitter, att jag ser mina "fel" redan innan de är gjorda och ändå kommer de. Att finnas till hands, passa upp och stå redo att behaga, det är sånt jag har sett som mitt personliga uppdrag så länge jag kan minnas. Hur stor medvetenhet som helst kan inte ändra på det på en gång...
