genuslinsen

Vi diskuterade mycket. Eller diskuterade är väl fel ord att använda. För defenitionen för diskussion är enligt mig att båda/alla inblandade framför sina åsikter och att man kompromissar fram en gemensam lösning eller enas om sin oenighet. I vårt fall lärde sig min kille veta rätt tidigt att jag var glad och nöjd när han 1. höll med mig, 2. gillade mina idéer. Men så var det egentligen inte, för ville jag skapa en diskussion kring något eller öppna för ett meningsutbyte, så fick jag aldrig någon respons. Där i låg min egen förnekelse. För jag ville gärna se att vi hade det bra, tyckte till och med att vi hade det bra. Men i diskussioner orkade jag sällan vänta på hans svar, för kom det nåt så var det "vet inte". Och "vet inte" hatar jag att höra som svar, särskilt gång på gång.

Så jag lärde mig att lägga orden i munnen på honom, tycker du såhär eller såhär ungefär. För min förmåga att uttrycka mig översteg vida hans, vilket inte är så konstigt när han aldrig fått någon träning i det... När jag framförde mina argument, meningar så tyckte han alltid att det var så bra och vi tycker samma liksom. Men hade han egentligen några åsikter om något? Jo, såklart han hade, men vi kunde inte föra diskussioner på den nivån att det gav mig något. Det insåg jag senare när bitterfittan i mig hade grott tillräckligt länge.

Jag ville ha en partner som kunde ge och ta, att stötta varandra i med- och motgångar. Här var det jag som stod för intellektet. Men också för styrkan. Det var jag som fick vara den starka hela tiden. Även under graviditeten och förlossningen fick jag vara den starka som peppade honom att orka. Självklart fanns han för mig många gånger, grät jag så tröstade han. Men han lärde sig aldrig förstå mitt mående utan att jag uttryckligen skrattade eller grät eller skrek. Om jag berättade att jag grubblade på nånting och kände oro och ledsamhet över något, förstod han det, där och då. Men om jag inte uttryckte mina känslor rent minmässigt, såg han mig inte. Då var allt bra. Då kunde han gärna tycka synd om sig själv som var man och hade så stor sexlust. Och var det inte ganska länge sen vi hade sex? Kanske om man har tur kan man få sig nåt? Väldigt avtändande resonemang för mig...