genuslinsen

Jag undrar om det finns kriterier för när man är förälder? När är man mamma, när är man pappa? Handlar det bara om det genetiska nedärvda dna:t? Jag tycker inte det. Min kille var besviken i början att han inte fick mer uppskattning för sin papparoll. Ibland givetvis med rätta tycker jag, för omgivningen tycks bara tro att mamman är den som är kompetent nog att hålla i bebisen, byta blöjor, kläder osv. Men många gånger tyckte jag han feltolkade sin omgivning. För de visste allihop att han var pappan, rent genetiskt. Men hade han visat att han var pappan? Hade han någonsin sagt något om sitt barn, vetat hur hon sovit/ätit/bajsat? Hade han stått beredd att fånga upp en ledsen bebis som inte ville ligga i famnen på någon skum släkting som luktade okänt och pratade larvigt? Nej, nej, nej. Faktum var att han aldrig gjorde det. Han har fortfarande inte tagit sin papparoll på allvar. Det gör mig förbannad att han likväl är pappa, även när han är en dålig pappa. Det kan till och med göra mig jävligt bitter att tänka att han får ha den fina titeln pappa, och ändå skita fullständigt i sitt barn. Leva sitt liv där hemma, träna, festa, umgås med kompisar och ta sovmorgon alla dagar. Här är mamman som har ungefär samma titel, men som drar hela lasset själv. Det är självvalt, självklart är det det. Och jag mår så mycket bättre utan honom. Men bitterheten finns där ibland när jag tänker på att rent formmässigt har han samma status som jag, förälder. Han är pappan och jag är mamman. Vem är föräldern som tar sitt föräldraskap på allvar?

---

Vill bara säga att den här anonyma bloggen känns som min ventil jag behövde. Nu kan jag vara hur cynisk och bitter jag vill. Ingen tar skada och jag mår bättre i vardagen. Slipper gå runt och vara småsur eller bitter.