genuslinsen

Han var min tränare. Nåt över 50 år (jag ca 20). Han kom hem till mig på gården och hjälpte mig. (Jag skriver inte ut vilken träningform eftersom jag vill vara lite hemlig). Till en början var han saklig och gav goda råd. Han var tuff och hård och röt ibland ganska hårt. Någon gång grät jag, för att jag tyckte det var för svårt. Konstigt nog råkade vi alltid vara ensamma han och jag. Han tjatade på mig att jag skulle komma hem till honom och träna eftersom han hade bättre möjligheter. Eftersom han var en manipulativ jävel så lät han mig tro att jag var usel utan hans hjälp, så jag åkte dit.

Det första som fick mig att reagera på att han kanske var konstig eller att han kanske hade luriga planer var att han började komma för tidigt varje gång. Vi hade en ganska öppen jargong och pratade ganska flirtigt, kanske någon skulle säga. När jag påpekade att han kom för tidigt hela tiden sa han att han blev så glad av att se mig, att det var roligt att vara med mig. Ju längre tiden gick, ju mer pratade han om mig och mitt utseende och mindre om träningen och hur jag skulle göra. Han kommenterade hur mina ben såg ut i de taighta byxorna. Hur fint det var att se mig le osv.

I bilen mellan träningen och hemma drog han läskiga skämt om att vi skulle sticka iväg bara vi två och ta en öl och ta in på hotell. Jag bara skrattade lite och avböjde. Jag förstod inte vad som höll på att hända. För jag sa aldrig ifrån på riktigt. På något sätt var jag för nyfiken för att berätta för någon, jag ville se vad som skulle hända. Testa om han skulle vara så ful att han gick hela vägen. Då skulle jag fasen ha något att berätta, något att sätta dit honom för. Samtidigt som jag blev äcklad av det han sa och det han skickade på sms, så tyckte jag det var spännande. Samtidigt skämdes jag något enormt, de här tankarna som låter så ologiska i sådana sammanhang som "tänk om det är mitt fel?", "tänk om jag bjuder in till det?" kom ändå upp. Antagligen var de tankarna roten till att jag inte vågade berätta.

Skammen över att min mammas bästa kompis man trackaserade mig sexuellt var stor. Det slutade aldrig med något fysiskt som tur är. Mer än smekningar och en hård kram som skrämde mig något enomt. När han drog mig intill sig och kramade mig sådär hårt, då kände jag hur stark han var. Jag blev livrädd, för där var jag ensam hemma hos honom, med honom, som utan vidare skulle kunna våldta mig om han hade varit tillräckligt uppe i varv. Jag skrek släpp, jag kände mig riktigt obekväm, han släppte inte genast, men han släppte mig som tur var. Vid den tiden träffade jag min kille och lyckades dra mig ur de där träningarna. Jag förstod att jag klarade mig själv, utan hans hjälp. Sista gången jag var hos honom kommer jag ihåg, förutom den läskiga kramen, att jag tjöt när jag tränade. Jag förstod inte varför, men förstår nu att det var en reaktion på hur jobbigt det var att vara med honom. Hur dåligt han fick mig att må med sin ständiga objektifiering av min kropp. Det var hemskt att bara uppskattas för utseendet, och det är vardag för många tjejer. Blääää!