Bittra genuslinsen är född
Jag blir så arg och ledsen, trött och bitter när jag inser hur liten del av befolkningen som förstår hur samhället ser ut. Att vårat så kallade jämställda Sverige är långt ifrån jämställt. Att kvinnor ses som mindre värda varje dag i samhället. Inte av sig själva, men av män och kvinnor som lärt sig sen vaggan hur kvinnor och män ska vara. Könsrollerna som befästs redan tidigt och som formar oss till offer och förövare. Till en som gör sitt bästa att behaga, vara vän och god och till en som uppmuntras vara stark, inte gråta, sätta sig själv först och ta för sig.
Jag blir så bitter när jag inte kan få ens mina närmaste vänner att se, det som jag ser. Att jag skulle gå så långt som att skapa ett anonymt bloggkonto för att våga spy ut min bitterhet och kunna skriva av mig. Det trodde jag inte. Jag kommer vara helt anonym för att inte såra någon av mina närmaste och för att kunna skriva sanningen. Hur jag ser på livet och hur jag tror jag lärt mig göra det. Jag vill kunna prata om min f d kille, som är mansrollen personifierad, och som jag har ett barn ihop med. Jag vill kunna prata om min mamma och det som hon gett mig, utan att såra. Jag älskar min mamma högt och många andra runt omkring mig. Jag vill kunna berätta den här historien utan några namn. Utan några ledsna. Det känns konstigt att nu skapa ett alterego, som ingen kommer känna till.
